Sista brevet till Sverige

Nu drar vi hem.

Vi ses snart.

Nya Bilder!

Nu finns det nya fina bilder på oss! Här är vi på thermal baths i El Valle, Panama.

Fr. vänster: Jens, Lisa, Daniel och Gaby.

Ställen vi bott på / Sammanfattning

13 Jan. Hotell Howard Johnson Inn - New Ark Airport. Tråkigt skitställe.
14 Jan. Backpackers - San Jose - Costa Rica (CR) . Helt Ok, gratis kaffe.
15 Jan. Gringo Pete - La Fortuna - CR. Galen jungeljim, coola stugor. Vulkan Arenal. Regn.
16 Jan. Cabinas Eddy - Santa Elena - (Monteverde) - CR. Regnskog, kackerlackor, trevligt.
17 Jan. Cabinas Eddy - Santa Elena - (Monteverde) - CR. Kolibrier, fjärilar.
18 Jan. Arenal - Montezuma - CR. Sol och bad, party på stranden. Pelikaner.
19 Jan. Arenal - Montezuma - CR Dyraste och värsta stället.
20 Jan. Guancaste - Liberia - CR Snabb genomresa på väg till Nicaragua. Trist ställe.
21 Jan. Buena Vista - Omethepe - Niqaragua (N) Nästan bästa, en meter från sjön. Fest!
22 Jan. Zopilote - Omethepe - N Hyddor på pålar gjorda av vass och trä. Kräktes.
23 Jan. Zopilote - Omethepe - N Besteg vulkanen 1345 meter. Oj oj! Pizza i stenugn, gott.
24 Jan. Hostal Central - Granada - N Trevligt ställe. Mycket backpackers. Trevlig stad.
25 Jan. Hostal Central - Granada - N Magsjukan kickade in. Usch.
26 Jan. Hostal Central - Granada - N Fortsatt magsjuk.
27 Jan. Hospedaje Quintana - Managua - N Feber, helvetesstad och magsjuk. Galen restaurang.
28 Jan. Hotell San Jose - San Pedro Sula - N Ascoolt hotell, liknade ett gammalt sjukhus.
29 Jan. Hotell Los Gemelos - Copan Ruinas Town - Honduras (H) Trevlig by, magsjuk.
30 Jan. Hotell Los Gemelos - Copan Ruinas Town - H Copan ruinerna, mäktigt, magsjuk.
31 Jan. Hotell Tropical - Utila - H Dötråkigt, äckligaste badrummet. Bättre i magen.
1 Feb. Altons Dive Shop - Utila - H Dyka dyka dyka! Trevligt rum. Jens och jag i dubbel!! Tjoho!
2 Feb. Altons Dive Shop - Utila - H Dyka dyka dyka! Öronproblem.
3 Feb. Altons Dive Shop - Utila - H Dyka dyka dyka! Jens kräktes frukost.
4 Feb. Altons Dive Shop - Utila - H Dyka dyka dyka!
5 Feb. Altons Dive Shop - Utila - H Dyka dyka dyka! Fantastiskt vackert dyk.
6 Feb. Altons Dive Shop - Utila - H Dyka dyka dyka!
7 Feb. Altons Dive Shop - Utila - H Dyka dyka dyka! Regnet började.
8 Feb. Hotell San Jose - San Pedro Sula- H En gammal klassiker.
9 Feb. Hospedaje Santos - Managua - G Träffade fem svenskar. Fest!
10 Feb. Ticabus - San Jose till Panama City. (18H) Blöööö, tråkigt.
11 Feb. Voyager - Panama City - Panama (P) Ok, ställe. Grabbarna på klubb.
12 Feb. Hotell Colon - Panama City - P Häftigt ställe med utsikt över kanalen.
13 Feb. Hotell Colon - Panama City - P Panamakanalen. Mäktigt!
14 Feb. Recidensial - El Valle - P Träffade tråk-gabi. Negativ människa. Badade i lera.
15 Feb. Recidensial - El Valle - P Jens feber. Jag och Daniel på häst. Trevligt.
16 Feb. Hotell Colon - Panama City - P Sol och bad. Brände oss. Vätskebrist. Daniel dålig.
17 Feb. Hotell Colon - Panama City - P Vätskebrist, matbrist, kräktes upp vatten, illa illa.
18 Feb. Ticabus - Panama C - San Jose. (18H) Blööööö!
19 Feb. Cabinas Aracari - Tortuguero - CR Mycket bättre. Trevligt.Träffade trevliga människor.
20 Feb. Cabinas Aracari - Tortuguero - CR Sengångare, apor, krokodiler, fåglar. Fräckt.
21 Feb. Hostel Pangea - San Jose - CR Vill hem, vill hem, vill hem! Trevligt ställe dock.
22 Feb. Hostel Pangea - San Jose - CR
23 Feb. Flyg hemåt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Honduras-Panama

Märkte nu att jag inte skrivit något på två veckor, men det är ju inte därför jag har åkt hit å andra sidan.
Vi lämnade ett regnigt Utila och tog oss på tre och halv dagar ner till vårt sydligaste mål, Panama City.
På vögen stannde vi till på gamla välkända och ökända destinationer. San Pedro Sula, tråkig stad, Managua, där vi träffade ett gäng svenskar och gick på en öde karaokebar mitt i natten med en amerikansk familjefru på rymmen med sin älskare från Guatemala (mycket Pura Vida där!), San José i några timmar och en massa dryga gränsstationer med obegripliga tullare och skattepoliser.
Nåja, vi kom fram iaf och Panama City visade sig vara ett jäkligt trevligt ställe. Första natten slutade på en Marenguebar med en massa locals vilt dansande. I övrigt strosade vi runt i syaden, vi bodde typ i slummen, och gjorde naturligtvis en utflykt till kanalen där det ena fartyget större än det andra passerade genom slussarna.
Vi besökte också den lilla staden El Valle, som ligger i en krater i en gammal vulkan, och kletade in oss i lera för hälsans och hyns skull. Det slutade med att jag fick 39.5 graders feber och att Lisa och Daniel fick rida på hästarna ensamma med en skitdryg schweiziska medan jag låg på rummet och tittade på mexikanska såpor, mycket givande. Vi hann opckså med en dag på stranden (och ännu några brända hudpartier) innan vi tog bussen tillbaka till San José (3e gången).
De sista dagarna hade vi vikt för ett vildmarksäventyr i djungeln, och så blev det. En buss från storstaden ut bland bananplantagerna och Chiquita- och Dole-lastbilar, och just när man trodde att det inte fanns mer djungel bytte vi till båt och åkte en dryg timme med motorbåt ut till ostkusten och byn Tortuguero. (Härifrån och norrut till både Nicaragua och Honduras är ostkusten helt väglös. Det är bara båt, eller flyg, som gäller.)
På vägen såg vi krokodiler, kajmaner och ett oändligt antal fåglar, mest högrar av alla de slag.
Dagen efter åkte vi ut på en ny båttur, tidigt med en guide som visade oss apor, sköldpaddor, sengångare, utter och ännu fler fåglar. Mycket vackert och häftigt att åka kanot ute i regnskogsdjungeln.
Idag tog vi samma väg tillbaka och fick återigen se vrålapor, spindelapor, kungsfiskare, toucanfåglar och allt annat som finns här. Tortuguero var klart en höjdare på resan, kanske det allra bästa tycker jag!
Nu är vi som sagt tillbaka i San José och har kollat av vår resa hem som om allt funkar ska placera oss på Kastrup 18.25 på fredag kväll. Vi får väl se.

Ha det bra!

Panama City - El Valle

Nu sitter vi i en liten by som heter El Valle. Den ligger i en vulkankrater uppe i bergen. Vi sitter i biblioteket och vantar pa att var guide ska komma och hamta oss, vi ska namligen ut och rida idag.
Det ar jag, daniel och en tjej som heter Gabi. Jens har fatt feber och ligger och yrar pa hotellet. Trakigt, men ska man vara sjuk sa ska man vara det har. Har ar lugnt och fint och svalt.
Igar var vi pa thermal baths, eller varma pooler. Det sag inte mycket ut for varlden. Fem/sex gjutna betongpooler fyllda med brunt grumligt vatten. Men, vi kletade in oss i lera och gled ner i poolerna. Det var varmt och skont, perfekt for bakterier. Men valdigt kul.
Idag ska vi som sagt rida, titta pa ett vattenfall och ga pa zoo. Zoo:et ska vara fruktansvart, med stackars sjuka djur i tranga burar. Vi ska bara dit for att titta pa grodorna. Golden frogs heter dom, och ska vara lite speciella, kanske mest pga deras hot om utrotning. Hoppas Jens mar battre i eftermiddag sa han kan folja med.
Jag glomde saga innan att nar vi var pa vag till panama sa sag vi flamingos ute i en sjo som vi passerade. Det var frackt.

Vi var ocksa vid panamakanalen saklart och sag stora fartyg ga igenom slussen. Det var riktigt maktigt.

Idag ska jag forsoka hitta en post. Jag har forsokt i tva och en halv vecka nu, det ar nastan omojligt. Jag har skrivna vykort i vaska som legat dar hur lange som helst. Hav talamod, de kommer.

Hoppas alla mar bra dar hemma.
Puss och kram.

Nya bilder

Nu har vi uppdaterat fotoalbumet lite. Bland annat med bilder från våra dykningar på Utila.

Busspaus!

Hej hej!
Nu sitter vi i San Jose igen. Vi har åkt buss till förbannelse. 12 timmar här, 8 timmar där och nu idag har vi åkt mellan 5:00-17:00 och nu har vi en liten paus innan vi sätter oss på bussen mot panama klockan 22:00-16:00 dagen efter.
Vi var nog vid gränsen mellan nica/costarica i två och en halv timme.
Först ska alla ut ur bussen och lämna nicaragua. Det tog kanske runt 40-45 minuter, smidigt. Sen ska alla på bussen igen och åka 200 meter, sen var det stickprovskontroll.
Då körde dom in vår buss i ett skjul och så skulle alla ta upp sina väskor. och sen började de gå igenom allas bagage. allt skulle upp och ur väskorna. De tog kanske 20 personer innan de tyckte sig vara klara. Det tog ungefär en timme. Sen skulle allt bagage på bussen igen och alla passagerare. Sen åkte vi vidare 200 meter. Nu skulle vi in i costa rica. Alla av bussen och köa till passkontrollen, det tog 45 minuter. Sen ska alla på bussen igen och då hann vi faktiskt en hel kilometer innan vi blev stoppade av en polisman som skulle kolla våra stämplar i passet.
Öhhh, vad drygt.
Gränsen mellan Honduras och nicaragua var mycket enklare. Där samlade busschafören ihop allas pass, vi gick och fikade och de fixade. Det tog en timme ungefär men sen var vi klara.
Det är inte som att man jobbar i Nicaragua och bor i costa rica precis. Tokigt.

Magen hade precis blivit bra. Nu är den lite dålig igen. Hoppas det bara är tillfälligt. Tråkigt är att jag har bara en åksjuketablett kvar. Sparar den till ett speciellt tillfälle.

Torun: nu när jag är så van vid att åka buss så tar jag gärna bussen ner till österrike nästa vinter :) det är ju så kul att åka buss!!!

Hoppas snön smälter snart.
Tjing!

Regnavbrott

Bara för att inte göra er mer avundsjuka på vår underbara resa tänkte jag nu meddela att regnet öser er på ön Utila i Karibien. Vi satt och åt lunch på Mermaids (snabbmatsrestaurang) och tog igen oss efter dagens två dyk på 18 meter då vi bland annat såg papegojfiskar, koffertfiskar, trumpetfisk, barracudor och lite annat smått och gott. När vi skulle resa oss för att gå och ta en kopp kaffe började det att regna, och regna, och regna.
Efter en halvtimme gav vi upp och satte oss för att kolla mejlen och se om det hänt något därhemma, men det är väl bara snö och sånt. Se till att få bort den tills vi kommer hem!
Imorgon beger vi oss av härifrån om båten behagar gå då, det vet man aldrig.

Ha det!

Regnet det bara öser ner...

Hej!
Nu sitter vi fast på "Mermaids". En fastfood-wannabee med alla tillbehör. Internet, fotografering, scanner och fax men även mat och frächa toaletter. Så här kan vi stanna för alltid om vi vill. Regnet har nämligen precis börjat, och det verkar inte vilja sluta heller. Med regn menar jag inte ösregn utan mervattenänluft-regn. Vi kommer nog stanna här ett tag.

Idag var vi ute på vårt "fundive", två dyk helt utan övningar och tvång, bara kolla fiskar. Det var väldigt kul och vi såg en del roliga fiskar. Idag var det också en kille som hetter Isaia, eller hur det stavas, som filmade. Vi ska se filmen ikväll och sen hosta upp sura 30 dollar för filmen, men jag tycker det kan vara värt det.
Lite tråkigt var att Jens tub läckte så vi fick gå upp tidigare på båda dyken. Men vi gick ner några meter igen efter sista dyket, Jens och jag för att filma en liten snutt till våran Jiingiijamborii-film, som börjar ta sig lite. Det var roligt.

För er som inte vet så är Jiingiijamborii ett scoutläger 2007 som vi jobbar lite med, och nu under resan så har vi samlat på oss lite folk från olika länder som säger något på sitt språk om jiingiijamborii. Vi har en israel (som även pratade ryska och spanska), en dykare som kommer upp ur vattnet och en holländare på ett vattentorn. Vi var väldigt nära att få två argentiska tjejer att stå på huvudet och jag grämer mig mycket att det inte blev av.
Men vi har två veckor och två dagar till så det hinns nog med lite till. Vi försöker hitta lämpligt offer här på ön för dena dialekten är så otrolig. Vi har missat några fina chanser redan. En gubbe högt i ett träd som högg med sin machete och en gubbe på en trapp som spelade munspel.
Vi har en chans till och det är ett gäng gubbar som varje kväll spelar domino ute på gatan, de dänger brickorna i bordet allt vad de kan och alla grannarna kommer och tittar.
Men fortsätter regnet så blir det kanske inget.

Och vad det regnar....

Nu har vi varit här på ön i en vecka exakt idag. Det känns som tre. Det är något som är bra på denna resan, att tiden går rätt långsamt. Vi har mer än två veckor kvar och det känns som att vi är på väg hem. Man tänker på det mer och mer och det ska bli rätt skönt faktiskt.

Men än är inte det roliga slut. Vi har planerat (det är ju aldrig säkert att det blir så) att åka härifrån på ondsag eller torsdag och då ta oss ner till Tigishigalpa (hur stavas det?), huvudstaden i Honduras.. Därifrån vidare till Leon i Niqaragua och sen måste vi nog, vare sig vi vill eller inte, sova en natt i Managua. Sen åker vi vidare raka vägen ner till Panama. Där ska man tydligen kunna dyka i kanalen (!) där det ligger flera byar under vattnet. De dränktes under kanalbygget. Och vi hade tänkt stanna ungefär en vecka i Panama, det tråkiga är att pengarna är slut men tar vi oss råd så kanske vi dyker och tar ett sånt där turistigt "Kanopee", linbana genom jungeln. Fast dyket hade varit kul.
Efter panama ska vi ta oss upp till Costa Rica igen och ut till Tortuego, där sköldpaddorna lägger sina ägg. Det är en stor dröm för mig. Och sen tillslut måste vi väl tänka på refrängen och ta oss tillbaka till San Jose och flyga hem.
Hade det varit lätt och kostnadsfritt att boka om våra biljetter så hade vi nog fortsatt upp till Guatemala iallafall och åkt upp till Tikal och Antigua. Men vi tar oss neråt i stället.

Ja, regnet har inte slutat än men nu orkar ni väl inte läsa mer.
Stor kram och puss!

Äntligen Karibien!

Efter Mayaruinerna i Copan begav vi oss ut bland de karibiska öarna, närmare bestämt till ön Utila i ögruppen Bay Island som ligger ett par mil från Honduras norra kust.
Skillnden mot fastlandet är stor, inte bara klimatet som är varmare och fuktigare utan också språket. De ursprungliga invånarna talar nämligen engelska, med en sån där underbar karibisk "Ya man"-reaggaedialekt så man förstår ungefär hälften av vad de säjer.
resten av befolkningen ör dessutom inflyttade amerikaner och européer så nu behöver man knappt träna på sin obefintliga spanska heller. Ön är nämligen full av tursiter som är här för att dyka i världens näst största korallrev som sträcker sej härifrån och upp till Belize. Alla jobbar på något sätt med dykning eller turister känns det som, men ändå är det en väldigt avslappnad och trevlig stämning här.
Vattnet är klarblått, reven fantastiska och fiskarna finns i alla färger och storlekar.
Hur vet jag nu detta? Jo, när vi ändå var här så slog vi till och tog dykarcertifikat. De senaste fyra dagarna har vi läst, kollat på film men framförallt dykt bland koraller och fiskar på 18 meters djup och gjort en massa övningar för att lära oss att kontrollera utrustning och sin kropp i vattnet. Otroligt roligt!
Igår var sista dagen, och lagom till våra dyk så blev jag dålig i magen och spydde upp frukosten! Mysigt, men jag ville ju inte missa dykningen så jag gick iväg till affären och köpte barnmat och äpplemos som jag åt för att få i mig lite näring till dyken i alla fall. Det gick bra till slut, så nu ska vi dyka vidare en dag till (Daniel ska dyka lite mer) och sen får man se när det blir dykning nästa gång. Från Wilma i Öresund kanske?
Hoppas att allt är bra därhemma, här är det som ni hör kanon!

Staden som gud glömde

Under vår vecka i Nicaragua hade en tanke grott och börjat slå rot. Det började som ett skämt och jag minns inte vem som först sa det: Borde vi inte besöka Honduras också när vi ändå är så nära? Att vi borde det var snart ett faktum som ingen av oss ifrågasatte.

Vår väg mot Honduras och de stora Maya-ruinerna vid Copan gick genom Nicaraguas huvudstad Managua. Där skulle vi stanna en natt för ta bussen vidare tidigt nästa morgon.

Innan det mörknade hade vi en eftermiddag att spendera. Vi granskade kartan och började gå in mot centrum. Där skulle det ligga något palats och en katedral och några monument. Sånt man bör se när man ska göra en storstad på några timmar. Trodde vi.

För Managuas centrum är inte som andra städers centrum. Managuas centrum är bisarrt. Om det nu är ett centrum. Mest liknar det något ur en film. Vilken film som helst som skildrar världen efter atombombskriget eller pesten. Öde tomter, stora som flera fotbollsplaner i varje riktning. Ett sänderblåst tivoli som vaktades av en soldat med maskingevär. Hundra meter breda alleer krönta av stenstoder på vilka det utan tvekan tidigare stått praktfulla statyer av forna diktatoriska landsfäder. På några av stenstoderna hade sandinisterna efter revolutionen rest nya statyer, smidda i gärn och nu rostiga, som hyllade arbetare, bönder och soldater.

Men nästan ingenstan några levande människor. På vår flera kilometer långa promenad till och genom Managuas centrum mötte vi inte mer än en handfull människor som alla tycktes vara mer eller mindre vinddrivna existenser.

Det var spöklikt - rent av otäckt - och mycket, mycket varmt. Helvetesvarmt. Vid allens ände stod den utbrända katedralen som ett slutgiltigt bevis på att det här var en stad gud glömt. Mitt banderollröda ateistiska hjärta till trots håller jag det inte för otroligt att Managua förträngdes i samband med den kommunistiska revolutionen.

[Särskilt en av Managuas statyer utmärkte sig. Jag har aldrig förr sett något så groteskt skapat av människohand; en drygt tjugo meter hög smidd rostig soldat med bar överkropp bärandes en yxa i en hand, den andra sträckte ett maskingevär mot himlen. Munnen öppen som i ett vrål. Promenaden i Managuas centrum var första gången under resan som jag lämnade hotellet utan kamera så ni får hålla tillgodo med länkar till bilder som resenärer före mig tagit: Staty bild 1, Staty bild 2.]

Centralamerikas juvel, långt från City Gross

Granada kallades förr för Centralamerikas juvel. Enligt Rough Guide to Central America var staden på den tiden fabulously rich eftersom så gott som all handel och export till Europa passerade därigenom. Sedan dess har den största staden vid Nicaraguasjöns strand genomlidit piratplundringar, inbördeskrig, kommunistiskt revolution och nyliberala experiment.

Men även om fasaderna hade flagnat på de vackra koloniala husen från storhetstiden så utstrålade staden stolthet, skönhet och lugn. På många ställen höll man faktiskt på att fräscha upp byggnaderna även om man ibland (enligt, vad vi börjat inse, gängse centralamerikansk metod) tycktes ha lämnat jobbet halvklart. Den gigantiska kyrkan vid torget, som exempel, var nymålad på ena sidan och på halva framsidan. Inget tecken tydde på att man tänkte fortsätta med resten av byggnaden.

Granada är centrum för Nicaraguas gryende turistindustri och lanseras hårt av landets turistministerium. Trots detta märkte man knappt av andra turister. Visst fanns de på vårt hostel, och man såg också en och annan som vred och vände på en karta på torget men det hörde till undantagen. Om Costa Ricas turistnäring är City Gross är Nicaragua en lanthandel; även om allt är effektivare och utbudet bättre på stormarknaden hyser en lanthandel oändligt mycket mer charm.

Vi stannade tre nätter i Granada; så långt vårt längsta stopp på resan. Åk dit så förstår du varför.

Ruinerna lockade mer än kanalen!

Efter ett impulsbussåk från vår sida så hamnade vi efter tretton timmar i Honduras, trots löfte till Mamma att vi inte skulle åka dit. Vi har mött många människor som varit runt i hela centralamerika och om man bara vet var man ska så är det ingen fara.
Än så länge verkar här mer trevligt och öppet än Costa Rica och ungefär lika mycket som Nica.

Det är nämligen så att här ligger Den bäst bevarade Mayastaden som finns. Och vi var inte överdrivet långt ifrån gränsen så vi tänkte va fan. Imorgon ska vi besöka ruinerna (om min mage håller sig lugn) och sedan ska vi ta en buss uppåt i landet till en ö i karibiska havet som heter Uitila (ligger inte i Finland) där vi ska sola och bada och stanna en hel vecka. Det blir som en liten solsemester i semestern. Där ska vara väldigt turistigt men inte som Montezuma, som nästan drevs av turister.

Efter tre sköna dagar i Granada styrde vi skrammelbussen till Managua, huvudstaden i Nicaragua. Det var det värsta staden som jag någonsin varit i och jag tror att Daniel kommer skriva ett långt inlägg om den snart.
Det enda jag kan säga utan att bli för upprörd är att vi betalade över 20 dollar för mat som vi absolut inte åt och dricka vi absolut inte drack. 20 dollar låter kanske inte mycket för tre personer på restaurang men här nere är vi vana vid ungefär 8-9 dollar för motsvarande.
Den vegestariska soppan innehöll komage och lever och jag blev glad när jag hittade ett tjockt svart hårstrå i min sallad för då hade vi alla anledning at klaga. Hovmästaren verkade tycka att hårstrået mycket väl kunde blåst in från gatan (som om det vore bättre) så vi sket i att gräla och betalade och gick.
Hela natten var det fest, men eftersom vi skulle vara vid bussen klockan fyra på morgonen så festade inte vi. (Jag hade desutom feber) När den extrema trumm-orkestern slutat spela och gubbarna slutat skråla och smällarna slutat smälla och den lilla ungen slutat skrika var det en byfåne som fortsatte. Och han fortsatten hela jävla natten att blåsa i sin jävla visselpipa. Det fortsatte utan stopp timme efter timme. Tom när vi gick till bussen hörde vi honom. Antagligen gick han runt kvarteret eller gatan upp och ner och blåste (så hårt som man kan blåsa i en visselpipa) och ni vet, här finns inga treglasfönster minsann. Och att gå ut och skälla kom inte på tal (dels för språket men mest pga) manaua är en otroligt farlig stad och hotellet hade dubbla järngrindar med lås (så vi fick givetvis väcka föreståndaren när vi skulle iväg fyra på morgonen). Tiden vi spenderade där var vi otroligt försiktiga och gick inte ut om vi inte måste. På morgonen hade vi bara 100 meter till bussen och det kändes som -Puh, vi klarade det! när vi äntligen kastade oss innanför dörarna på TicaBus.

Nu är vi iallafall här och det känns som det bästa beslutet vi tagit på hela resan.

Vi bor på ett trevligt litet hotell här i en by som heter (lägligt nog) Copan Ruinas Town. Jag har tyvärr sett mest utav toaletten och det är ett under att jag har kunnat skriva såhär länge utan att behöva uppsöka en Baño. (En sån som man spelar på) Jag är inne på femte dagen av magsjuka och det måste bli bra SNART annars blir jag ledsen :(
Detta är nog den trevligaste stan hitills och det är så lugnt och skönt. Vi sa det alla när vi gick av bussen att här var otroligt behagligt. Det kändes som att allt var perfekt. Temperaturen var perfekt, sandalerna var jättesköna, staden var vacker och lugn.
Vi var på museet och tittade på lite Mayalämningar. Tråkit bara att den engelska översättaren tröttnade inte ens halvvägs och orkade inte översätta mer. Så vi fick nöja oss med att titta.
Nä, nu får jag ont i ryggen av de här överdryga stolarna.
Hörs från Uitila.
Kram, sköt om er och hoppas ni orkade läsa allt. det blev visst lite mycket.

Adios Nicaragua!

Granada var en vacker, trevlig och avslappnad stad att vara i. Likaså grannstaden Masaya med sin stora, labyrintliknande marknad där jag och Lisa irrade omkring ett par timmar.
Nåväl, allt behagligt tar ju slut, men för oss gjorde det det hårt och smärtsamt (inte fysiskt dock). Nu är vi glada att vi slipper Nicaragua. Åtminstone huvudstaden:
Managua! [Uttalas: Fy, Usch Varför finnes denna plats överhuvudtaget!]
Vi lämnade Granada i fredags för att ta oss norrut mot Honduras (nya planer, alltid nya planer!). Vi var tvungna att byta buss och även spendera natten i Managua vilket kunde vara intressant eftersom det ändå är landets huvudstad, och ju borde ha något att komma med därigenom, men icke.
Vi anlände, köpte bussbiljetter och hittade ett hostel som verkade billigt och bra, så långt allt väl. Vi blev till och med positivt överraskade av att hitta en bankomat inne på närmsta bensinstation (som hade AC i den tryckande hettan, skönt) och började sedan promenera ned mot centrum där presidentpalatset, katedralen och lite monument över nationen var samlade. Där tänkte vi även hitta något ställe att äta på.
Ju mer vi närmade oss det så kallade centrat ju mer undrande blev vi över att det inte fanns några människor, knappt några byggnader utan mest breda övergivna avenyer och något övergivet före detta tivoli (som trots sin ödslighet bevakades av en man med automatgevär). Det mest imponerande var en tjugo meter hög staty av en soldat med en yxa i ena handen och ett maskingevär i den andra som mest liknande en figur ur apornas planet, men som visst var ett minnesmärke över de som dött i inbördeskriget. I övrigt bestod centrum av ett renoverat presidentpalats som nu blivit museum, en sönderbombad katedral och ett par nedslitna betongskapelser som hedrade sandinisterna och några nationella hjältar.
Något bedrövade och förvånade satte vi oss i en taxi tillbaka till vårt "barrio". (Managua är ingen traditionell stad utan består av ett stort antal barrios, stadsdelar, utan något större sammanhang.)
Här letade vi upp en restaurang efter att ha letat ett slag, men menyn var förvillande lik restaurangen som vi ratat tvärs över gatan. Nu var vi dock så hungriga att den fick duga. Två restauranger - ett kök (det visade sig sedan vara tre restauranger), kan det vara ett tecken på franshising, centralisering, rent ut sagt marknadsekonomiskt tänkande? Ett tecken på framåtanda? De fick en chans i alla fall.
Lisa beställde jos, Daniel något saftliknande (han pekade i menyn), men jag tog ett säkert kort: Victoria (Nicaraguas bästa inhemska öl). Daniels dricka var sådär, Lisas jos var sur, och när vi påpekade detta menade de att de precis öppnat förpackningen, men den såg väldigt tummad ut, och att vi fick betala ändå. Jaja, pallar inte gnälla, tänkte vi, vi hade ändå inte vetat hur man gjort eftersom vi inte kan spanska. Lisa beställde vatten istället, då fick de gå till grannens restaurang och köpa för de hade inget eget.
Mat skulle vi ju ha. Jag och Daniel beställde soppa med bönor och krabba och Lisa sallad. Efter en stund kommer kyparen ut och beställer maten från den andra restaurangen via Walkie-Talkie! Sen kommer de gående med rätterna från andra sidan och serverar soppa med bönor och krabba. Ja alltså hel krabba, tre stora krabbor låg och skvalpade i soppan! Dessutom, som en liten överraskning, hade de dessutom lagt i bitar av komage (eller om det var hjärna, jag kollade inte så noga)!!! Yummi!
Lisas sallad innehöll förutom sallad, tomater, ost och skinka öven kockens hårstrån! Yummi Yummi!
Sen var det nog, vi betalade nästan $20 och gick därifrån. Jag fick i alla fall två öl...
En bit bort hittade vi en annan restaurang med god och billig mat som vi åt innan vi gick tillbaka till vårt hostel för att sova några timmar innan bussen skulle gå klockan fem nästa morgon. Trodde vi...
Vi gick och lade oss, jag till och med sov ett par tmmar innan det började komma besök till hostelets ägare och det var allmänt livat på gatan. Efter midnatt satte dessutom någon byfåne igång med att blåsa i en visselpipa utanför vårt fönster. Och han blåste, och han blåste och han... slutade inte alls.
När vi gick till busstationen höll han fortfarande på att lalla omkring med pipan i munnen lycklig över att ha hjälpt hela kvarteret till en sömnlös natt. Jag skulle vilja stoppa den pipan i en annan kroppsöppning på honom!
Det var ialla fall skönt när vi satte oss på bussen och begav oss till ett annat land.
Honduras!

No a la privatización del agua

Efter natten vid Ometepes strand begav vi oss upp mot den mindre av vulkanerna, Vulcan Madera. Av en emigrerad italienare hyrde vi en hydda på pålar en bit upp på berget. Italienaren drev en helt igenom ekologisk finca (odling) och filtrerade även vatten från vulkanens kratersjö istället för att sälja buteljerat som alla andra. På dunken som man tappade vattnet ur stod det No a la privatización del agua. En mycket god tanke. Men vattnet smakade ärligt talat skit, eller i alla fall dy. Vi skulle senare förstå varför.

Om italienarens vatten var av det mindre roliga slaget så var hans pizzor desto bättre. Efter att vi bestigit vulkanen dukades det fram helt igenom fantastiska italienska pizzor med tunn, tunn krispig botten. Långt ute i Nicaraguas djungel hade vi kommit till ett ställe med äkta italiensk vedeldad pizzaugn och lika italiensk pizzabagare. Smått bizarrt och mycket, mycket gott.

Vulkanbestigningen var en upplevelse av det smutsigare slaget. Nicaraguasjön ligger 33 meter över havet Vulcan Maderas reser sig brant ytterligare 1300 meter upp mot solen. Vår guide förde oss upp för berget genom molnbeslöjad regnskog liknande den vi varit i i Costa Rica och här var det minst lika fuktigt men inte på långa vägar lika välpreparerade stigar. På många ställen fick man använda både händer och fötter för att kunna ta sig upp för den hala leriga bergssidan. Många gånger satte vi oss på ändan eller föll handlöst framåt; som tur var utan några allvarligare skador. Jag hade lera överallt, över hela byxorna, på tröjan i ansiktet i håret. Vår guide däremot, tycktes klara sig helt utan lerstänk ovan för sina stövelskaft. Jag iaktog honom noga men förstod ändå inte hur det gick till.

Väl uppe på kraterns kant var allt mjölkvitt. Sikten var inte mer än några meter på grund av molnen. Men man lär kunna se långt en klar dag...

Efter en femtiotal meter lång och mycket brant klättring (guideboken rekommenderar rep, men några sådana hade vi inte) ner i kratern nådde vi kratersjöns strand. Även här låg dimman tät; man såg inte över till andra sidan. Jens tog mod till sig och vadade ut i sjön. När han hade vatten till midjan meddelade han att gyttjan nådde honom till låren. Vi började förstå varifrån smaken på italienarens vatten härrörde.

Nåväl, även om inte utsikten från vulkanen var vad vi tänkt oss var vi mycket nöjda med vår egen insats när vi väl kommit ner och fått vila upp lite våra värkande fötter och ben ett tag.

Flor de Cana

Första natten på Ometepe tillbringades på ett litet hospedadje intill en strand. Efter vår sejour på stillahavskusten var det en skön omväxling att bada i sötvatten, särskilt som de kraftiga vågorna gjorde att det i allt annat kändes som att bada i havet.

Samtidigt som oss anlände två vackra argentinskor, ett tydligt vänstervridet italienskt par och en ryskfödd israel med cool cowboyhatt. Vi var de enda gästerna och hamnade snart alla på verandan där vår värd hade en liten bar. Den tömde vi, bokstavligen. Detta var min första kontakt med Nicaraguas nationalsprit; Flor de Cana-rom. Jag håller numera sjuårig sådan rom, den med den svarta etiketten, som en av de bästa spritsorter jag någonsin smakat och lovade mig själv att köpa med ett par flaskor hem. Lisa, däremot, svor dagen efter att aldrig dricka den igen...

Cocibolca

Vårt första mål i Nicaragua var Ometepe, en ö som bildats av två vulkaner ute i Lago Nicaragua.

Cocibolca betyder sött hav och är lokalbefolkningens namn på den stora sjön. Den är Centralamerikas största, 18 mil lång, och världens tionde största sötvattensreservoar. Eftersom den för många tusentals år sedan var en del av havet finns det i sjön en hel del mycket speciella fiskarter. Bland annat finns här världens enda sötvattenslevande haj. En hajart som dessutom blir mycket stor och som anses vara en av de mest rovgiriga och för människan farligaste.

Färden ut till ön går via en antik träfärja, på vilken alla måste ta på sig flytväst inför avfärden. Den som inte gjorde så självmant blev tillrättavisad av en vakt med maskingevär.

Vågorna på Cocibolca är beryktade och stundtals under den timslånga överfarten kastades färjan av och an mellan vågtopparna. Det knakade i båtens virke, vågor slog in över däck och en besättningsman länspumpade frenetiskt. Passagerare hängde ut över relingen plågade av sjösjuka. Det var en stor lättnad när båten kom i lä av Ometepes vulkaner och relativt stilla kunde tuffa den sista biten in mot bryggan.

Karaoke Night

Kvällen i Liberia avslutades i hotellets lilla bar som verkade vara ett populärt tillhåll för lokalbefolkningen. Det var fredag och karaoke night. Åldrade män med skjortan uppknäppt ner till naveln såväl som unga flickor med nästan lika djupa decolletage, de allra flesta förvånansvärt bra sångare, turades om vid mikrofonen och tog i så högtalarna skrällde och helt överröstade den förinspelade musiken. Jag förstår inte många ord spanska men det stod utan tvivel att alla sånger handlade om het passion och brustna hjärtan. Eller låter allt som framförs på spanska så oavsett ämne?

Pura Vida no mas

Pura Vida är spanska och betyder bokstavligen rent liv. I Costa Ricansk spanska är det ett uttryck som kan användas som ett positivt utrop och omdömme; guideboken översätter det med excellent!. Enligt samma bok kan det även användas som hälsningsfras.

Med den urprungliga ordagranna betydelsen i åtanke är det föga förvånande att uttrycket har blivit något av en slogan för turistlandet Costa Rica. Som sådan finns det med i alla broschyrer och planscher som försöker sälja detsamma med bilder av orörd djungel och oändliga sandstränder.

Inte minst alla flummiga surfarbackpackers från USA tycks ha annamat uttrycket. På ett hostel såg vi en en amerikanska som hade det tatuerat över ryggen med stora antika bokstäver a la gangstarappare.

Sannningen om Pura Vida och orörd natur är tyvärr att det mesta av regnskogen redan skövlats och skövlingen fortsätter. På stränderna bygger internationella kedjor gigantiska hotellkomplex under miljörörelsens fåfänga protester. Åk hit innan det är försent. Eller åk till Nicaragua istället. Det gjorde vi.

[Missförstå inte ovanstående inlägg. Vi hade det helt underbart på stranden under palmerna och det finns fläckar av fantastisk och unik natur kvar. Frågan är bara hur många fler turister dessa områden tål.]

Panamericana

Smaka på det ordet. Panamericana. Så är namnet på motorvägen som sträcker sig från Alaska i norr till Chiles sydligaste spets, pulsådern som binder samman två kontinenter, som kränger sig över kalla bergspass korsar öknar och skär genom fuktdrypande regnskog.

Panamericana. Det är ett mäktigt ord, och mäktig är vägen. Längdmässigt. På bredden är den inte alltid så mäktig. På väg genom Costa Rica norrut mot Nicaragua är den inte mycket mer än två filer bred. Inkluderat båda riktningarna. Om man nu kan tala om filer när ingen mittlinje målats ut. Men den är i alla fall asfalterad, till skillnad från så gott som samtliga andra vägar vi åkt på i området. Må vara att det på många sträckor verkar vara årtionden sedan den senast renoverades och gropar stora som mindre avgrunder gör att de två filerna i praktiken blir en när all trafik, oavsett riktning, tvingas över i samma fil. Men asfalterad är den, Panamericana.

Sabanero-land

Vi lämnade halvön på Costa Ricas Stillahavskust tidigt på morgonen. Via en färja tog vi oss till bussen som skulle föra tre förväntasfulla svenskar norrut, upp mot Nicaragua längs Panamericana - motorvägen som sträcker sig från Sydamerikas sydligaste spets upp till Alaska.

Efterhand som vi kom längre norrut i Costa Rica förändrades vyn utanför bussens fönster. De fuktigt gröna skogarna byttes ut mot buskar på öppen torr stäpp.

Med stäppen kom också dammet. Ett obevekligt damm som lägger sig som en stel hinna i håret och som tränger in överallt; i väskor, i varje oskyddad kroppsöppning; som får luften att lukta torr jord. I de skakiga skramliga gamla bussarna som utgör lejonparten av Costa Ricas kollektivtransport är alla fönster och dörrar alltid öppna för värmens skull. Allt som virvlar upp utanför tycks sugas, nästan söka sig in dem som vore de dammsugare. Jag kände mig som filtret vid dammsugarens utblås.

Utmed stäppen längs vägen krönte skyltar med texten Privado tillsynes ändlösa vitmålade staket. Guideboken berättade att det här var de stora ranchernas land. Sabanero-land. Sabeneron är Costa Ricas högt respekterade och stolta hästburna kofösare.

Här och var, med några kilometers avstånd och alltid på randen till en liten bäck, stod klungor av plåtskjul. Ofta såg man barn och gamla tanter tvätta kläder i bäcken. Gamla män, djupt fårade av årtionden av stekande sol och får man förmoda hårt arbete, satt på stolar framför skjulen. Någon annan syntes aldrig till; kanske jobbade de på de stora rancherna. Om de hade tur.

Vårt sista stopp innan vi korsade gränsen till Nicaragua, och mål för dagen, var Liberia, den största staden i området. Efterhand som vi närmade oss staden kom klungorna av plåtskjul allt tätare; växte samman till kåkstäder.

Det hade redan mörknat när vi nådde Liberia. Av vad vi såg när vi gav oss ut på jakt efter kvällsmat verkade det vara en trevlig stad men vi lämnar den till andra att utforska. Direkt efter frukost nästa morgon avgick bussen som skulle ta oss över gränsen in i Nicaragua.

Granada

Nu har vi tillbringat tre sköna dagar i Granada. Det har varit skönt att stanna lite längre på ett ställe då det började kännas att vi reste en dag och var på ett ställe en dag sen reste igen.
Nu hinner man komma ikapp med sig själv lite. Någor som är tråkigt är att det alltid verkar vara ont om vatten här. Det var ingen vidare sprutt i kranen i Costa Rica heller och alltid kallvatten, men där kom iallafall vatten. Här får man hoppas att det inte tar slut när man är helt intvålad. Imorse fanns det inget vatten alls i duchen och inget i toan när man skulle spola (kul när man är kass i kistan) så jag fick skvätta lite på kroppen från vasken.
Hela staden är täckt med damm och grus för att vägarna är så dåliga men det är utan tvekan den trevligaste staden hittills. Alla städer vi varit i har ett litet torg eller park i mitten av staden. Dom är alla uppbyggda på samma sätt med några träd, bänkar och nån sorts runt lusthus. Här är ett jättefint med ljusslingor, av samma typ som sitter på alla hus. Idag var det fem poliser som var i full färd med att montera upp nya ljusslingor.
Idag var vi på en stor marknad i Masaya, som ligger lite utanför stan. Äntligen fick jag shoppa lite. Men efter lukterna på och runt köttmarknaden så tänker jag inte äta kött mer på denna resan. Jag trodde jag skulle kräkas. Folk står och klämmer och lyfter på köttet som om det vore kläder. Och vi såg en jätteäcklig kille härom dan som stod och ströp två levande eller döda leguaner och skrattade rått. Förutom detta har jag äntligen fått lite solbränna och hittat lugnet och lunken.
Hörs om några dagar. Tjing tjong.

Buenvenido de Nicaragua.

Eller nåt sånt. Ör inte helt hemma på spanskan än, och inte med deras tangentbord heller.
Men nu är vi i alla fall i Nicaragua, i staden Granada som är den trevligaste staden vi varit i hittills, mest normal om man säger med våra mått mätt.
Vårt första stopp här var dock vi'ulkanön Ometepe som består av två stora vulkaner och lite slänter nedför mot den enorma Nicaraguasjön som är världens tionde största sjö, och som är den enda som innehåller hajar, tjurhajen, som dessutom är lär vara den aggressivaste av alla hajar.
Men vattnet var varmt och skönt. Vi bodde första natten på ett litet ställe precis vid stranden och satt på verandan på kvällen tillsammans med två argentinare, två italienare och en ryskfödd israel boende i USA. Vi drack en hel del rom, vilket Lisa bittert fick erfara dagen efter. Men den är ju så god, och mild så...
Nästa dag drog vi vidare till ett ställe som ägdes av en flummig italiensk snubbe som odlade lite av varje och dessutom hade byggt lite coola hyddor som stod på pelare ute i djungeln. En sån var vår och den blev en del slappande i hängmattorna med en fantstisk utsikt över sjön och de två dimhöljda vulkantopparna.
Halv sju nästa dag började vi vår vandring mot den mindre av topparna, Maderas, och det var tur att det var molnigt, för det var varmt och jobbigt nog ändå. Vår guide kunde inte ett ord engelska, och vi fattar inte överdrivet mycket spanska, men det hindrade inte honom från att berätta om sina djungelknep och om krig och politik på ön och i landet. Han snackade konstant i 9 timmar kändes det som. Han hade varit med i armen under inbördeskriget och hade säkert en hel del att berätta, men inget som vi fattade. (Vi fick en del berättat av de argentinska tjejerna som vi träffade på vägen upp.)
Brant och lerigt var det, coh det tog fem timmar innan vi kom till toppen. Molnen låg kvar och på toppen var det tjock djungel, så nån vidare utsikt var det inte. Sen gick vi hundra meter ner i vulkanen där en sjö ligger. Även den dimhöljd, så man såg inte över till andra stranden. Dyig botten och ganska kallt var det också. Sen tog det fyra timmar att ta sej ner igen och då hade alla utom guiderna halkat i gyttjan ett flertal gånger, och kläderna gick inte längre att känna igen. (Vi har tvättat nu,men det hjälpte inte, det blev inte rent.)
På kvällen hade italienaren bakat god italiensk pizza till oss, vilket var väldigt gott efter dagens ganska onödiga slit. Men nu har man gjort det i alla fall.
Igår begav vi oss hit, till Granada, och efter åtta timmar av buss, buss, båt, taxi och buss igen så kom vi hit. Vägarna på Ometepe, och resten av den här kontinenten också, är ett skämt, resan var inte på mer än tio mil, men som sagt, åtta timmar...
Här blir det lite slappa och titta runt innan vi beger oss vidare norrut.

Hasta!

Vulkanön!

Ometepe!

En ö i Lago de Niqaragua bestående av två vulkaner och ett av mina stora mål med resan.

Som man ser på den bifogade bilden är det en stor vulkan till vänster och en liten vulkan till höger. Vi besteg den lilla. Det var det mest ansträngande jag nånsin gjort och jag är väldigt stolt över mig själv att jag klarade det. 1345 meter öh. 7 timmar tog det, upp och ner med en liten rast på toppen där Jens badade i sjön som bildats i kratern. Känslan av att stå i en sjö, på en ö, i en sjö, i Niqaragua är rätt fräck.

Nu är vi framme i Granada där vi tänkte stanna tre nätter. Ska bli skönt då jag åkt på nån halsinfektion eller nåt, vilket gör att så fort jag äter så svullnar hela halsen upp, precis som en allergisk reaktion.

Nu precis på toaletten blev jag nästan anfallen av en fladdermus och igår såg daniel en stor orm.

Igår och natten innan bodde vi i en hydda, tre meter ovanför marken. Helt galet. Har vi varit hos JungelJim innan så var vi nu hos Tarzan.

Vi gjorde nog rätt i att lämna Costa Rica. Allt har varit perfekt sen vi kom hit. Billigt och bra och äntligen är mitt humör på topp. Jag vet inte vad det var innan, om jag behövde en veckas anpassning bara, men jag kände mig lite deppig. Nu däremot är allting underbart.

Eftersom här finns tillgång till internet dygnet runt så går det bra att maila som tusan nu i tre dagar framåt. Sen åker vi vidare till Leon kanske, så då vet jag inte hur det blir.

Hoppas fåglarna har det bra. (Vi har sett tuuuuuusen pelikaner!!!)

Ha de gott.

Hasta Luego.

Pura Vida

Efter bergen begav vi oss förväntansfulla ner mot Stilla Havskusten. Och det blev precis så som vi tänkt oss i byn Montezuma. Låt vara att hotellet var det dyraste och sjabbigaste hittils, men det livet där var skönt. Vi stannade två nätter. På stranden tältade semestrande Ticos (costaricaner) brevid flummiga surfare från USA. Havet var salt och varmt. Sista dagen gick vi in i djungeln och badade under ett vattenfall. Najs!

Nu är vi på väg mot Nicaragua.

Utsikten från vårt hotell vid Stilla Havet.

Sol och värme

Efter att vi lämnade bergen i Monteverde begav vi oss till havet. Ute på en halvö på Stilla Havskusten ligger den lilla byn Montezuma, som mest verkar vara befolkad av turister och restaurangpersonal, men också ett och annat lokalt fyllo.
Vi tog det lugnt ett par dagar och njöt av solen i skuggan, och svalkade oss med öl och rom. I närheten av byn fanns ett vattenfall på ungefär tio meter som vi badade under. Vi försökte oss även på att klättra upp till de övre delarna av det, men utan större lycka.
Två sköna dagar av bad fick vara nog, så imorse drog vi vidare mot Nicaragua. Vi kom halvvägs idag, men ska fortsätta imorgon då vi hoppas komma fram till Ometepe, en ö bestående av två vulkaner i Lago Nicaragua.

Hasta Mañana!

Liberia

Nu är vi i en stad som heter Liberia i norra Costa Rica. Idag har varit som en enda stor resa och imorgon blir något liknande för då beger vi oss äntligen till Nicaragua!!
Inatt bodde vi på ett gräsligt hotell i Montezuma som är en riktig strandstad. Dyraste hotellet hittills men också det värsta. 10 dollar per natt och person. Två meter till restaurangen och ytterligare fem till havskanten. Stora vågor och jättevarmt. Skönt! Vi tog några timmar och bara låg på stranden i skuggan och tittade på vackra fåglar, stora ödlor och konstiga gäss. Nåja, nu får Jens skriva! Puss puss!

Genom kåkstäder till Djungel-Jim

Tidigt söndag morgon köpte vi biljett ut ur San Joses smog. I stadens utkanter börjar bergen torna upp sig och uppför bergen klättrar lecablock och korrugerad plåt. I dammet mellan skjulen lekte barn sig smutsiga under fladdrande ren tvätt. Det är väl där de bor, de som lämnat landsbygden med en dröm om ett bättre liv i den stora staden.

Vi siktade på dimhöljda berg, och dimma fick vi. Bussen, som skulle ta oss till en by vid foten av en vulkan, krängde uppför berget och plötsligt blev allt mjölkvitt. Sikten var inte mer än någon meter eller två men chaffören verkade kunna varenda serpentinslinga utantill. Kanske var det lika bra att vi inte ordentligt såg de bråddjup som anades vid sidan av vägen.

Vi kunde i alla fall se tillräckligt för att förstå att nu lämnade vi städer och asfalt bakom oss. Det kändes i baken också.

Väl framme i vid foten av vulkanen valde vi tryggt och lite tråkigt det hostel som låg först i lonelyplanet-listan. Ägaren var en kliche; en expat-amerikan, drygt femtio, med vitt hår och vitt skägg, långt uppknäppt skjorta och ung inhemsk fru. Gringo-Pete kallade han sig själv men Lisa sa Djungel-Jim och det var mitt i prick.

Sådan host sådant hostel. Alla hus i byn var i puts, flagnad och blek, utom Djungel-Jims. Det var målat i klara skarpa pastellfärger med Gringo-Pete skrivet i sådana där slingriga bokstäver med zig-zagmönster i och med o:n ser ut som solar. Radion spelade reggae. En dreadlockbackpackerdröm.

Även om vi för dimman varken såg vulkan eller sol överskuggade den förstnämnda allt i byn; Discoteque Vulcano View, Hostel Lava Inn - alla hade sitt sätt att slå mynt av berget med hålet i. Så sent som för några årtionden sedan svepte lavan med sig hus och bringade död men i väntan på nästa utbrott är den nu byns livsnerv.

Vulkanen är fortfarande aktiv och glödande lava sägs kunna ses strömma ner om natten. Dimman gjorde dock att vi fick nöja oss med att bläddra bland vulkanvykorten. I stället gick vi några kilometer ut ur byn och fick vår första riktiga djungelupplevelse. Under ett tätt lövtak och lianer badade vi i en fors så stark att vi fick hålla oss i stora stenar för att inte svepas med. Vi skrattade och konstaterade att det var det här vi kom hit för.

Nästa morgon hade dimman fortfarande inte lättat, och pådrivna av historier om turister som väntat i veckor på att vulkanen skall visa sig, bestämde vi oss för att bege oss vidare. Vi bokade en jeep-boat-jeep-transport till Monte Verde, en högt belägen och nästan alltid i moln svept djungel som anses vara en av Costa Ricas största naturupplevelser.

I väntan på att vår transport skulle avgå besökte vi ett krokodilreservat. Det var några grävda dammar med ett tiotal trötta krokodiler i. Medan guiden pratade om sina krokodiler tittade Jens och Lisa på fåglar och jag satt på huk vid en liten damm och försökte fotografera fiskarna däri. På tredje dagen såg jag mina första ciklider!

Toyota 4WD-land
Vi fick höra att gravida kvinnor avråddes från att åka den sträcka vi bokat in oss på. Det blev snart tydligt varför. Det här var Toyota 4WD-land och bilen krängde och studsade fram. Båtturen som följde tog oss händelselöst tvärs över Costa Ricas största sjö.

Vi fann ett mysigt hostel och somnade tidigt. Nästa dag gav vi oss av i ottan upp till 'cloud-forest'. Efter bara några hundra meter såg vi den i centralmerika så mytomspunna, och alla fågelskådares måste, paradisfågeln. Vi vandrade åtskilliga timmar och det var fantastiskt. Ett myller av olika växter, tiotals sorters fåglar, insekter, kräldjur och ett däggdjur visade upp sig för oss. Det var precis så häftigt som det beskrevs i turistbroschyrerna.

I morgon fortsätter vi mot kusten; stränder och sol och paraplyromdrinkar.

Moln och dimma

Möjligtvis var det vår starka längtan efter sol och värme som gjorde att vi helt hade förträngt de rader i guideböckerna som talade om kyla och dåligt väder i Costa Rica. Vi har ju åkt hit för värmen!
När vi lämnade San José tidigt på söndagsmorgonen åkte vi norrut och uppåt, till byn La Fortuna alldeles väster om den stora vulkanen Arenal som varje dag skickar ut rökpuffar från sitt inre, och med lava som sakta väller nerför bergets kanter. Sägs det i alla fall. Vi såg inget jäkla berg, inga rökpuffar och absolut ingen farlig lava. Bara ett stort moln runt hela byn och vi fick gissa oss till vilken riktning berget låg överhuvudtaget.
Centralamerika är ju fullt av vulkaner, tänkte vi, och drog vidare mot nästa mål: regnskogen. Med hjälp av en bilfärd, där vi bland annat fick se vrålapor (de var tysta), en tur med båt, och sedan en minst sagt skakig tur i bil igen, kom vi fram till den lilla djungelbyn Santa Elena. Här handlar det bara om turism. Hit kommer man för att titta på regnskogen, fåglar, kräldjur och annat som rör sej. Dessutom åker folk på diverse äventyrsturer som linbanor i djungeln, forspaddlng och annat.
Vi riktade in oss på skogen, Monteverde, dit vi åkte klockan 7 i morse. (Det här med tiden är skumt. Ända sen vi kom hit har vi varit totalt slagna vid åttatiden på kvällen och sedan vaknat pigga och glada innan 5 på morgonen. Får se hur länge det håller i sig.)
Monteverde är ett stort reservat av regnskog som kallas cloudforest, vilket vi fick erfara under dagen. Mestadels var det dock sol och värme, äntligen, och det var en behaglig och fantastisk vandring bland tät skog och tusentals arter av växter, täd, lianer, orkidéer och inte minst fåglar. Paradisfågel, kolibris, vaktlar och ett stort antal fåglar som jag inte har en aning om vad de heter fanns omkring oss hela tiden.
Alldeles utanför parken finns en kolibriutställning där de matar de små fantastiska fåglarna så att man kommer riktigt nära dem. Ute i djungeln hörde man emellanåt ett brummande ljud som man inte kunde bestämma vad det var förrän man såg en kolibri susa förbi. På utställningen såg man dem stå stilla i luften och flyga fort fram och tillbaka i skogen med sina väldigt små kroppar men otroligt snabba vingar.
På vägen tillbaka till Santa Elena gick vi in på en fjärilsutställning som dock inte var särskilt spännande.
Nu är klockan äver åtta, vilket innebär att vi är helt slut. Idag har vi ju dessutom gjort något vettigt och promenerat i cirka 15 kilometer, så det är väl snart dags att dra sej tillbaka till hostelet och smaka av den lokala romen vi käpte i affären nu ikväll och packa ihop våra prylar.
Imorgon bitti klockan 6 drar vi vidare, och nu lämnar vi moln och dimma bakom oss (hoppas jag verkligen) och drar ut till Stilla Havskusten för lite sol och bad.

Hasta Luego!

Dagboksurval!

13 jan, Amsterdam.

Sitter pa Shipphol och vantar pa flyget till New York.
Jens har paborjat inspelningen av "Boring Airport 2" (se jensformare.com for 1:an).
Mina 20:- horlurar passar inte i oronen.
Daniel har hittat annu ett kameraobjektiv fast for halva priset som han kopte. Hans Visakort funkar inte :(
Det finns museum pa flygplatsen.

Pa flyg mot New York.

Nu ar vi strax efter Island. Stort fint flyg med TV i satet framfor.

14 Jan. Pa flyg mot Costa Rica

Planet till New York blev rejalt forsenat och vi satt nervosa i planet och drack whiskey. Det ar ju inte heller det lattaste landet att komma in i och vi hade bara en timme pa oss (utan forsening) att checka in och checka ut vart bagage, varfor vi nu skulle gora det. Hur som helst fick vi bo pa ett hotell som hette Howard Jonsson. (Tror jag har berattat detta innan)

Nu sitter vi antligen pa vag till costa rica och ar nog framme lokal tid vid halv tva. Ingen har nagon koll pa tiden med alla omstallningar ochvi gick och la oss halv nio igar, dodstrotta. Da var lockan i sverige halv tre pa nattenoch vi hade varit pa vag i 20 H. Ska bli skot att antligen komma fram efter tva dygn. Nu flyger vi over Miami.

14-15 jan. San jose.

Vi flydde snabbt fran San Jose. turistigt, smutsigt och lite otackt i vissa omraden. Vi bodde pa ett stalle som hette Backpackers, dar det bara fanns - Backpackers. Och sa hamnar vi i samma rum som tva killar fran malmo.

Sa vi tog bussen till La Fortuna dar dom har en aktiv vulkan. Det regnar doch ofta (hela tiden) sa det ar nog inte lont att vi sticker dit. Vi kommer inte att se nagot anda. Istallet ska vi ga och glo pa krokodiler (se bilder i albumet).

Har ar ocksa bara backpackers sa ikvall sitcker vi till Monteverde, som ar en nationalpark med mycket fin regnskog och paradisfaglar.

Har i La Fortuna badade vi i ett vattenfall som var mycket stromt ( fick reda pa sen att det inte var lange sen nagon drunknade dar). OK, nu fick jag precis reda på hur man gör ¨öäå.
Hur som helst, i La Fortuna bodde vi hos en karl som hette "Gringo Pete" som var en typisk amerikan wannabe jungeljim med en stor hippiestuga och en tjugoårig infödingsfru som bara fnittrade hela tiden. Många fina fåglar där.

Måndag 16 jan. Santa Elena - Monteverde.

Framme i santa elena. Precis checkat in på "Cabinas Eddy" efter en vansinnigt skumpi tur med buss - båt - buss. Fantasktiska landskap på vägen. Otroligt vilka höjdskillnader det är. Upp, ner, höger, vänster. Grusväg som beskrivning räcker inte. Menvilken utsikt. Båtturen i sig var en liten utflykt i sig. 7-8 vita hägrar och en blåhäger. Vi såg vrålapor på vägen.

Nu sitter vi på hotellet och skriver och här finns kackerlackor, precis som på fiket nere i stan. Men den vi såg var rätt liten. Fyra fem centimeter bara.

Tisdag 17 jan. Monteverde.

Idag gick vi upp tidigt. Fortfarande svårt med tidskillnaden men inte lika illa. Vi brukar vakna runt 3- 6 på morgonen. Tog bussen till Monteverde - regnskog, och gick en runda på några timmar. Fantastiskt, nåt av det bästa jag gjort. Det första vi såg var en paradisfågel och en Mungo (det var ingen mungo, men det kunde varit). Det ligger antagligen många bilder på skogen i albumet.

Sen gick vi ner och tittade på Kolibrier. de fanns i skogen också, massor men det blev bättre bilder där där dom matade dom.

Vi gick på en fjärilsutställning som var värdelös och sen gick vi och åt.

Almännt

På dass får man inte spola ner toalettpapper i toan utan det måste slängas i en tunna brevid. Det är ju faktiskt en reflex nästan att man slänger ner det i toan, men jag misslyckas bara var tredjegång eller så. Här äter man mest bönor och ris med ägg och bröd och en middag med två öl för oss tre brukar gå på runt 10 dollar.

Vi väntar med extrema aktiviteter så som linbana och liknande tills vi kommer till Niqaragua. Allat är billigare där. Men nog lite mer osäkert. Vi får se.

Ha det så bra allihopa, så skriver vi kanske om en tre-fyra dagar. Vi kan ju inte bara sitta framför datorn hela tiden. Tjing tjong. Saknar dig Mamma!

Bilder!

Nu har vi lagt våra första bilder från resan. Dessa och kommande bilder hittar du på www.daniellindstrom.net/centralamerica2006.

Tidsanpassning

Klockan ar 04.47 och bade jag, jens och daniel ar uppe. Jag har legat vaken i flera timmar och det verkar som att de gjort det ocksa.

Nu bor vi pa ett stalle som heter Backpackers. Har finns fria datorer med internet, gratis kaffe och pool. En stor fin tradgarg med massor av hangmattor och stolar. Anda ar det ratt sunkigt.

Flygningen var ju lite trakig eftersom det ena flyget var kraftigt forsenat fran amsterdam till New York. Sen hade vi bara en timme mellan planen att checka ut vart bagage, beratta for amerikanerna att vi inte ar terrorister och checka in igen + sakerhetskontroll. Sa det var ju ratt kort, att hinna med det planet.

Efter en natts vistelse pa det grasliga hotellet Howard Jonson, som bara tar imot folk som missat sina flyg, sa fortsatte vi till costa rica igar. Vi var framme lokal tid runt ett pa dagen. Nu ar val klockan tolv pa dan hos er. Sa det ar lite svart att sova.

Idag ska vi ta bussen uppat i landet och stanna till i en liten stad i narheten av en aktiv vulkan. Sen i overmorgon ska vi glo pa vulkanen.

Senare ska vi ta oss mellan tva stader pa hastryggen, det var tydligen enda sattet, men ett kul satt tycker jag och daniel. Jens ar skeptisk.

Sen om nagra dagar ska vi nog ner pa stranden. Ingen direkt sol an, igar var ratt molnigt, vi befinner oss pa 1000 meters hojd sa vi slipper myggen och det ar ratt svalt, runt 25.

Jag ska se om jag kan fa uppladdat lite bilder. Svart nar alla i vart rum ligger och sover.

Det var ocksa roligt. Har reser man over halva jorden och sa hamnar vi i samma rum som tva killar fran malmo / slottstaden. Jojo, men trevliga var dom.

Puss och kram pa er.

Framme!

Vi missade anknytningsflyget i New York så vi fick stanna en natt pâ ett sunkigt flygplatshotell utanför New York. Dålig service, blaskigt kaffe och kaloribombsfrukost ingick i dealen. Vi träffade en holländsk tjej som hamnat i samma situation. Hon hade bott i Costa Rica i 1,5 år så hon gav oss lite tips på vad vi inte fick missa när vi kom fram.

Med förseningen blir resan 36 timmar lång och efter att ha åkt runt halva jorden får vi i San Josè, Costa Rica dela rum med två killar fran Slottstaden, Malmo. Vårt hostel är fullt med backpackers och ölen flödar runt poolen. Kunde vi lika gärna åkt till Ibiza?

San Jose känns föga spännande, mest smog och trängsel och stressade storstadsmänniskor. Inte det Costa Rica man ser på turistaffischerna. Så om några timmar tar vi bussen norrut mot vulkaner, dimhöljda djungelbergssidor och orkideer.

Pa vag!

Tre timmar pa Schipol, Amsterdams flyplats, innan flyget lyfter mot New York. Vi lamnade Malmo strax efter 6 i morse sa vi ar ganska sega och trotta.

Vi hors nar vi ar framme. Ha det bra!

Lite information om vår destination

Tiden i Costa Rica och Nicaragua är svensk tid -7h, i Panama -6h.
Vädret i länderna är i skrivande stund mellan 25C och 31C och solsken.

Flygtider

Såhär reser vi på fredag:
(lokal tid)

0820-0945
Köpenhamn-Amsterdam
1h25min
SK2551

1325-1600
Amsterdam-New York (Newark)
8h35min
CO71

1705-2124
Newark-San Jose
5h19min
CO1796

Snart!

I dag ska jag dricka den andra och sista dosen av drickvaccinet mot kolera och turistdiarré. Avresan närmar sig med stormsteg. Najs.

Slask - sol

Snart lämnar vi snöslasket och plusminus 2 grader för 25 - 35 graders värme. Sol, bad, dykning, djungel, fåglar, fiskar, vulkaner och annat kul. 8 dagar kvar och helt omöjligt att tänka på någonting annat. Jag sover inte gott på nätterna.

Dags att tänka efter

Jag har faktiskt inte funderat så mycket på vad jag ska ha med mej, men med tankte på mina medresenärers listor får jag väl samla mej något.

Vad jag har:
Digitalkamera (i mobilen)
Digitalkamera (vanlig)
Kläder
Ryggsäck
Sovpåse
Pass
Pengar (lite)
Biljetter
Reseguider
Böcker
Mediciner
Toalettprylar

Vad jag behöver/vill ha:
Dagbok
Skissblock
Pengar (mer)
Digitalkamera (vattentär) - låna Oles
MP3-spelare (blir nog ingen =( )
Badbyxor

Det är ju lite mer än en vecka kvar, så allt löser sej nog.

Nio dagar kvar!

Nedräkningen har börjat på kylskåpsdörren och det börjar bli svårt att sova.
Så kul det ska bli!

Köpa/ köpt:

• Skoskavsplåster
• Koleravaccin
• Åksjuketabletter
• Vätskeersättning
• Magsjuketabletter
• Liten ryggsäck
• Pengaväska/ magväska
• Skor
• Sandaler
• Byxor
• Resebok (Miniliten bok med den viktigaste infon i, typ valutor och de vanligaste spanska fraserna)
• Skissblock/ dagbok
• Kikare 8x40
• Liten ficklampa

Osv, osv. jag har säkert glömt hälften. Frågan är bara hur man ska få plats med allt.

Hit ska vi

Nu bär det snart iväg för oss tre, Lisa, Jens och Daniel, till Costa Rica, Nicaragua och Panama. Här kommer vi att berätta om vår resa och visa bilder som vi tar på vägen.

Daniels förberedelser

Att köpa
Ryggsäck
Myggmedel
Sovlakan
Kamera
Myggnät
Malariapiller
Ficklampa
Skor
Compede
Koltabletter
Ipren
Batterier
Väggkontaktadapter
Gråfilter 52 mm
Sensorrengöringspryl
Akvariehåv
Gummiband till håret
Hänglås

Att göra
Fixa pengar!
Ge mangroveskott till Torun
Tentaplugga
Ta kopior på passet

Inte glömma packa
Pass
Visakort
Solglasögon
Badbyxor och lite andra kläder
Dosan till internetbanken

Om-jag-vinner-på-lottolistan
Mp3-spelare
Zip-byxor
Såna där tunna fjällrävenskjortor som torkar blixtsnabbt och som man måste ha i djungeln