Genom kåkstäder till Djungel-Jim

Tidigt söndag morgon köpte vi biljett ut ur San Joses smog. I stadens utkanter börjar bergen torna upp sig och uppför bergen klättrar lecablock och korrugerad plåt. I dammet mellan skjulen lekte barn sig smutsiga under fladdrande ren tvätt. Det är väl där de bor, de som lämnat landsbygden med en dröm om ett bättre liv i den stora staden.

Vi siktade på dimhöljda berg, och dimma fick vi. Bussen, som skulle ta oss till en by vid foten av en vulkan, krängde uppför berget och plötsligt blev allt mjölkvitt. Sikten var inte mer än någon meter eller två men chaffören verkade kunna varenda serpentinslinga utantill. Kanske var det lika bra att vi inte ordentligt såg de bråddjup som anades vid sidan av vägen.

Vi kunde i alla fall se tillräckligt för att förstå att nu lämnade vi städer och asfalt bakom oss. Det kändes i baken också.

Väl framme i vid foten av vulkanen valde vi tryggt och lite tråkigt det hostel som låg först i lonelyplanet-listan. Ägaren var en kliche; en expat-amerikan, drygt femtio, med vitt hår och vitt skägg, långt uppknäppt skjorta och ung inhemsk fru. Gringo-Pete kallade han sig själv men Lisa sa Djungel-Jim och det var mitt i prick.

Sådan host sådant hostel. Alla hus i byn var i puts, flagnad och blek, utom Djungel-Jims. Det var målat i klara skarpa pastellfärger med Gringo-Pete skrivet i sådana där slingriga bokstäver med zig-zagmönster i och med o:n ser ut som solar. Radion spelade reggae. En dreadlockbackpackerdröm.

Även om vi för dimman varken såg vulkan eller sol överskuggade den förstnämnda allt i byn; Discoteque Vulcano View, Hostel Lava Inn - alla hade sitt sätt att slå mynt av berget med hålet i. Så sent som för några årtionden sedan svepte lavan med sig hus och bringade död men i väntan på nästa utbrott är den nu byns livsnerv.

Vulkanen är fortfarande aktiv och glödande lava sägs kunna ses strömma ner om natten. Dimman gjorde dock att vi fick nöja oss med att bläddra bland vulkanvykorten. I stället gick vi några kilometer ut ur byn och fick vår första riktiga djungelupplevelse. Under ett tätt lövtak och lianer badade vi i en fors så stark att vi fick hålla oss i stora stenar för att inte svepas med. Vi skrattade och konstaterade att det var det här vi kom hit för.

Nästa morgon hade dimman fortfarande inte lättat, och pådrivna av historier om turister som väntat i veckor på att vulkanen skall visa sig, bestämde vi oss för att bege oss vidare. Vi bokade en jeep-boat-jeep-transport till Monte Verde, en högt belägen och nästan alltid i moln svept djungel som anses vara en av Costa Ricas största naturupplevelser.

I väntan på att vår transport skulle avgå besökte vi ett krokodilreservat. Det var några grävda dammar med ett tiotal trötta krokodiler i. Medan guiden pratade om sina krokodiler tittade Jens och Lisa på fåglar och jag satt på huk vid en liten damm och försökte fotografera fiskarna däri. På tredje dagen såg jag mina första ciklider!

Toyota 4WD-land
Vi fick höra att gravida kvinnor avråddes från att åka den sträcka vi bokat in oss på. Det blev snart tydligt varför. Det här var Toyota 4WD-land och bilen krängde och studsade fram. Båtturen som följde tog oss händelselöst tvärs över Costa Ricas största sjö.

Vi fann ett mysigt hostel och somnade tidigt. Nästa dag gav vi oss av i ottan upp till 'cloud-forest'. Efter bara några hundra meter såg vi den i centralmerika så mytomspunna, och alla fågelskådares måste, paradisfågeln. Vi vandrade åtskilliga timmar och det var fantastiskt. Ett myller av olika växter, tiotals sorters fåglar, insekter, kräldjur och ett däggdjur visade upp sig för oss. Det var precis så häftigt som det beskrevs i turistbroschyrerna.

I morgon fortsätter vi mot kusten; stränder och sol och paraplyromdrinkar.