LISA JENS DANIEL Costa Rica Nicaragua Panama 2006

fredag, januari 27, 2006

Sabanero-land

Vi lämnade halvön på Costa Ricas Stillahavskust tidigt på morgonen. Via en färja tog vi oss till bussen som skulle föra tre förväntasfulla svenskar norrut, upp mot Nicaragua längs Panamericana - motorvägen som sträcker sig från Sydamerikas sydligaste spets upp till Alaska.

Efterhand som vi kom längre norrut i Costa Rica förändrades vyn utanför bussens fönster. De fuktigt gröna skogarna byttes ut mot buskar på öppen torr stäpp.

Med stäppen kom också dammet. Ett obevekligt damm som lägger sig som en stel hinna i håret och som tränger in överallt; i väskor, i varje oskyddad kroppsöppning; som får luften att lukta torr jord. I de skakiga skramliga gamla bussarna som utgör lejonparten av Costa Ricas kollektivtransport är alla fönster och dörrar alltid öppna för värmens skull. Allt som virvlar upp utanför tycks sugas, nästan söka sig in dem som vore de dammsugare. Jag kände mig som filtret vid dammsugarens utblås.

Utmed stäppen längs vägen krönte skyltar med texten Privado tillsynes ändlösa vitmålade staket. Guideboken berättade att det här var de stora ranchernas land. Sabanero-land. Sabeneron är Costa Ricas högt respekterade och stolta hästburna kofösare.

Här och var, med några kilometers avstånd och alltid på randen till en liten bäck, stod klungor av plåtskjul. Ofta såg man barn och gamla tanter tvätta kläder i bäcken. Gamla män, djupt fårade av årtionden av stekande sol och får man förmoda hårt arbete, satt på stolar framför skjulen. Någon annan syntes aldrig till; kanske jobbade de på de stora rancherna. Om de hade tur.

Vårt sista stopp innan vi korsade gränsen till Nicaragua, och mål för dagen, var Liberia, den största staden i området. Efterhand som vi närmade oss staden kom klungorna av plåtskjul allt tätare; växte samman till kåkstäder.

Det hade redan mörknat när vi nådde Liberia. Av vad vi såg när vi gav oss ut på jakt efter kvällsmat verkade det vara en trevlig stad men vi lämnar den till andra att utforska. Direkt efter frukost nästa morgon avgick bussen som skulle ta oss över gränsen in i Nicaragua.