Staden som gud glömde

Under vår vecka i Nicaragua hade en tanke grott och börjat slå rot. Det började som ett skämt och jag minns inte vem som först sa det: Borde vi inte besöka Honduras också när vi ändå är så nära? Att vi borde det var snart ett faktum som ingen av oss ifrågasatte.

Vår väg mot Honduras och de stora Maya-ruinerna vid Copan gick genom Nicaraguas huvudstad Managua. Där skulle vi stanna en natt för ta bussen vidare tidigt nästa morgon.

Innan det mörknade hade vi en eftermiddag att spendera. Vi granskade kartan och började gå in mot centrum. Där skulle det ligga något palats och en katedral och några monument. Sånt man bör se när man ska göra en storstad på några timmar. Trodde vi.

För Managuas centrum är inte som andra städers centrum. Managuas centrum är bisarrt. Om det nu är ett centrum. Mest liknar det något ur en film. Vilken film som helst som skildrar världen efter atombombskriget eller pesten. Öde tomter, stora som flera fotbollsplaner i varje riktning. Ett sänderblåst tivoli som vaktades av en soldat med maskingevär. Hundra meter breda alleer krönta av stenstoder på vilka det utan tvekan tidigare stått praktfulla statyer av forna diktatoriska landsfäder. På några av stenstoderna hade sandinisterna efter revolutionen rest nya statyer, smidda i gärn och nu rostiga, som hyllade arbetare, bönder och soldater.

Men nästan ingenstan några levande människor. På vår flera kilometer långa promenad till och genom Managuas centrum mötte vi inte mer än en handfull människor som alla tycktes vara mer eller mindre vinddrivna existenser.

Det var spöklikt - rent av otäckt - och mycket, mycket varmt. Helvetesvarmt. Vid allens ände stod den utbrända katedralen som ett slutgiltigt bevis på att det här var en stad gud glömt. Mitt banderollröda ateistiska hjärta till trots håller jag det inte för otroligt att Managua förträngdes i samband med den kommunistiska revolutionen.

[Särskilt en av Managuas statyer utmärkte sig. Jag har aldrig förr sett något så groteskt skapat av människohand; en drygt tjugo meter hög smidd rostig soldat med bar överkropp bärandes en yxa i en hand, den andra sträckte ett maskingevär mot himlen. Munnen öppen som i ett vrål. Promenaden i Managuas centrum var första gången under resan som jag lämnade hotellet utan kamera så ni får hålla tillgodo med länkar till bilder som resenärer före mig tagit: Staty bild 1, Staty bild 2.]

Centralamerikas juvel, långt från City Gross

Granada kallades förr för Centralamerikas juvel. Enligt Rough Guide to Central America var staden på den tiden fabulously rich eftersom så gott som all handel och export till Europa passerade därigenom. Sedan dess har den största staden vid Nicaraguasjöns strand genomlidit piratplundringar, inbördeskrig, kommunistiskt revolution och nyliberala experiment.

Men även om fasaderna hade flagnat på de vackra koloniala husen från storhetstiden så utstrålade staden stolthet, skönhet och lugn. På många ställen höll man faktiskt på att fräscha upp byggnaderna även om man ibland (enligt, vad vi börjat inse, gängse centralamerikansk metod) tycktes ha lämnat jobbet halvklart. Den gigantiska kyrkan vid torget, som exempel, var nymålad på ena sidan och på halva framsidan. Inget tecken tydde på att man tänkte fortsätta med resten av byggnaden.

Granada är centrum för Nicaraguas gryende turistindustri och lanseras hårt av landets turistministerium. Trots detta märkte man knappt av andra turister. Visst fanns de på vårt hostel, och man såg också en och annan som vred och vände på en karta på torget men det hörde till undantagen. Om Costa Ricas turistnäring är City Gross är Nicaragua en lanthandel; även om allt är effektivare och utbudet bättre på stormarknaden hyser en lanthandel oändligt mycket mer charm.

Vi stannade tre nätter i Granada; så långt vårt längsta stopp på resan. Åk dit så förstår du varför.

No a la privatización del agua

Efter natten vid Ometepes strand begav vi oss upp mot den mindre av vulkanerna, Vulcan Madera. Av en emigrerad italienare hyrde vi en hydda på pålar en bit upp på berget. Italienaren drev en helt igenom ekologisk finca (odling) och filtrerade även vatten från vulkanens kratersjö istället för att sälja buteljerat som alla andra. På dunken som man tappade vattnet ur stod det No a la privatización del agua. En mycket god tanke. Men vattnet smakade ärligt talat skit, eller i alla fall dy. Vi skulle senare förstå varför.

Om italienarens vatten var av det mindre roliga slaget så var hans pizzor desto bättre. Efter att vi bestigit vulkanen dukades det fram helt igenom fantastiska italienska pizzor med tunn, tunn krispig botten. Långt ute i Nicaraguas djungel hade vi kommit till ett ställe med äkta italiensk vedeldad pizzaugn och lika italiensk pizzabagare. Smått bizarrt och mycket, mycket gott.

Vulkanbestigningen var en upplevelse av det smutsigare slaget. Nicaraguasjön ligger 33 meter över havet Vulcan Maderas reser sig brant ytterligare 1300 meter upp mot solen. Vår guide förde oss upp för berget genom molnbeslöjad regnskog liknande den vi varit i i Costa Rica och här var det minst lika fuktigt men inte på långa vägar lika välpreparerade stigar. På många ställen fick man använda både händer och fötter för att kunna ta sig upp för den hala leriga bergssidan. Många gånger satte vi oss på ändan eller föll handlöst framåt; som tur var utan några allvarligare skador. Jag hade lera överallt, över hela byxorna, på tröjan i ansiktet i håret. Vår guide däremot, tycktes klara sig helt utan lerstänk ovan för sina stövelskaft. Jag iaktog honom noga men förstod ändå inte hur det gick till.

Väl uppe på kraterns kant var allt mjölkvitt. Sikten var inte mer än några meter på grund av molnen. Men man lär kunna se långt en klar dag...

Efter en femtiotal meter lång och mycket brant klättring (guideboken rekommenderar rep, men några sådana hade vi inte) ner i kratern nådde vi kratersjöns strand. Även här låg dimman tät; man såg inte över till andra sidan. Jens tog mod till sig och vadade ut i sjön. När han hade vatten till midjan meddelade han att gyttjan nådde honom till låren. Vi började förstå varifrån smaken på italienarens vatten härrörde.

Nåväl, även om inte utsikten från vulkanen var vad vi tänkt oss var vi mycket nöjda med vår egen insats när vi väl kommit ner och fått vila upp lite våra värkande fötter och ben ett tag.

Flor de Cana

Första natten på Ometepe tillbringades på ett litet hospedadje intill en strand. Efter vår sejour på stillahavskusten var det en skön omväxling att bada i sötvatten, särskilt som de kraftiga vågorna gjorde att det i allt annat kändes som att bada i havet.

Samtidigt som oss anlände två vackra argentinskor, ett tydligt vänstervridet italienskt par och en ryskfödd israel med cool cowboyhatt. Vi var de enda gästerna och hamnade snart alla på verandan där vår värd hade en liten bar. Den tömde vi, bokstavligen. Detta var min första kontakt med Nicaraguas nationalsprit; Flor de Cana-rom. Jag håller numera sjuårig sådan rom, den med den svarta etiketten, som en av de bästa spritsorter jag någonsin smakat och lovade mig själv att köpa med ett par flaskor hem. Lisa, däremot, svor dagen efter att aldrig dricka den igen...

Cocibolca

Vårt första mål i Nicaragua var Ometepe, en ö som bildats av två vulkaner ute i Lago Nicaragua.

Cocibolca betyder sött hav och är lokalbefolkningens namn på den stora sjön. Den är Centralamerikas största, 18 mil lång, och världens tionde största sötvattensreservoar. Eftersom den för många tusentals år sedan var en del av havet finns det i sjön en hel del mycket speciella fiskarter. Bland annat finns här världens enda sötvattenslevande haj. En hajart som dessutom blir mycket stor och som anses vara en av de mest rovgiriga och för människan farligaste.

Färden ut till ön går via en antik träfärja, på vilken alla måste ta på sig flytväst inför avfärden. Den som inte gjorde så självmant blev tillrättavisad av en vakt med maskingevär.

Vågorna på Cocibolca är beryktade och stundtals under den timslånga överfarten kastades färjan av och an mellan vågtopparna. Det knakade i båtens virke, vågor slog in över däck och en besättningsman länspumpade frenetiskt. Passagerare hängde ut över relingen plågade av sjösjuka. Det var en stor lättnad när båten kom i lä av Ometepes vulkaner och relativt stilla kunde tuffa den sista biten in mot bryggan.

Karaoke Night

Kvällen i Liberia avslutades i hotellets lilla bar som verkade vara ett populärt tillhåll för lokalbefolkningen. Det var fredag och karaoke night. Åldrade män med skjortan uppknäppt ner till naveln såväl som unga flickor med nästan lika djupa decolletage, de allra flesta förvånansvärt bra sångare, turades om vid mikrofonen och tog i så högtalarna skrällde och helt överröstade den förinspelade musiken. Jag förstår inte många ord spanska men det stod utan tvivel att alla sånger handlade om het passion och brustna hjärtan. Eller låter allt som framförs på spanska så oavsett ämne?

Pura Vida no mas

Pura Vida är spanska och betyder bokstavligen rent liv. I Costa Ricansk spanska är det ett uttryck som kan användas som ett positivt utrop och omdömme; guideboken översätter det med excellent!. Enligt samma bok kan det även användas som hälsningsfras.

Med den urprungliga ordagranna betydelsen i åtanke är det föga förvånande att uttrycket har blivit något av en slogan för turistlandet Costa Rica. Som sådan finns det med i alla broschyrer och planscher som försöker sälja detsamma med bilder av orörd djungel och oändliga sandstränder.

Inte minst alla flummiga surfarbackpackers från USA tycks ha annamat uttrycket. På ett hostel såg vi en en amerikanska som hade det tatuerat över ryggen med stora antika bokstäver a la gangstarappare.

Sannningen om Pura Vida och orörd natur är tyvärr att det mesta av regnskogen redan skövlats och skövlingen fortsätter. På stränderna bygger internationella kedjor gigantiska hotellkomplex under miljörörelsens fåfänga protester. Åk hit innan det är försent. Eller åk till Nicaragua istället. Det gjorde vi.

[Missförstå inte ovanstående inlägg. Vi hade det helt underbart på stranden under palmerna och det finns fläckar av fantastisk och unik natur kvar. Frågan är bara hur många fler turister dessa områden tål.]

Panamericana

Smaka på det ordet. Panamericana. Så är namnet på motorvägen som sträcker sig från Alaska i norr till Chiles sydligaste spets, pulsådern som binder samman två kontinenter, som kränger sig över kalla bergspass korsar öknar och skär genom fuktdrypande regnskog.

Panamericana. Det är ett mäktigt ord, och mäktig är vägen. Längdmässigt. På bredden är den inte alltid så mäktig. På väg genom Costa Rica norrut mot Nicaragua är den inte mycket mer än två filer bred. Inkluderat båda riktningarna. Om man nu kan tala om filer när ingen mittlinje målats ut. Men den är i alla fall asfalterad, till skillnad från så gott som samtliga andra vägar vi åkt på i området. Må vara att det på många sträckor verkar vara årtionden sedan den senast renoverades och gropar stora som mindre avgrunder gör att de två filerna i praktiken blir en när all trafik, oavsett riktning, tvingas över i samma fil. Men asfalterad är den, Panamericana.

Sabanero-land

Vi lämnade halvön på Costa Ricas Stillahavskust tidigt på morgonen. Via en färja tog vi oss till bussen som skulle föra tre förväntasfulla svenskar norrut, upp mot Nicaragua längs Panamericana - motorvägen som sträcker sig från Sydamerikas sydligaste spets upp till Alaska.

Efterhand som vi kom längre norrut i Costa Rica förändrades vyn utanför bussens fönster. De fuktigt gröna skogarna byttes ut mot buskar på öppen torr stäpp.

Med stäppen kom också dammet. Ett obevekligt damm som lägger sig som en stel hinna i håret och som tränger in överallt; i väskor, i varje oskyddad kroppsöppning; som får luften att lukta torr jord. I de skakiga skramliga gamla bussarna som utgör lejonparten av Costa Ricas kollektivtransport är alla fönster och dörrar alltid öppna för värmens skull. Allt som virvlar upp utanför tycks sugas, nästan söka sig in dem som vore de dammsugare. Jag kände mig som filtret vid dammsugarens utblås.

Utmed stäppen längs vägen krönte skyltar med texten Privado tillsynes ändlösa vitmålade staket. Guideboken berättade att det här var de stora ranchernas land. Sabanero-land. Sabeneron är Costa Ricas högt respekterade och stolta hästburna kofösare.

Här och var, med några kilometers avstånd och alltid på randen till en liten bäck, stod klungor av plåtskjul. Ofta såg man barn och gamla tanter tvätta kläder i bäcken. Gamla män, djupt fårade av årtionden av stekande sol och får man förmoda hårt arbete, satt på stolar framför skjulen. Någon annan syntes aldrig till; kanske jobbade de på de stora rancherna. Om de hade tur.

Vårt sista stopp innan vi korsade gränsen till Nicaragua, och mål för dagen, var Liberia, den största staden i området. Efterhand som vi närmade oss staden kom klungorna av plåtskjul allt tätare; växte samman till kåkstäder.

Det hade redan mörknat när vi nådde Liberia. Av vad vi såg när vi gav oss ut på jakt efter kvällsmat verkade det vara en trevlig stad men vi lämnar den till andra att utforska. Direkt efter frukost nästa morgon avgick bussen som skulle ta oss över gränsen in i Nicaragua.

Pura Vida

Efter bergen begav vi oss förväntansfulla ner mot Stilla Havskusten. Och det blev precis så som vi tänkt oss i byn Montezuma. Låt vara att hotellet var det dyraste och sjabbigaste hittils, men det livet där var skönt. Vi stannade två nätter. På stranden tältade semestrande Ticos (costaricaner) brevid flummiga surfare från USA. Havet var salt och varmt. Sista dagen gick vi in i djungeln och badade under ett vattenfall. Najs!

Nu är vi på väg mot Nicaragua.

Utsikten från vårt hotell vid Stilla Havet.

Genom kåkstäder till Djungel-Jim

Tidigt söndag morgon köpte vi biljett ut ur San Joses smog. I stadens utkanter börjar bergen torna upp sig och uppför bergen klättrar lecablock och korrugerad plåt. I dammet mellan skjulen lekte barn sig smutsiga under fladdrande ren tvätt. Det är väl där de bor, de som lämnat landsbygden med en dröm om ett bättre liv i den stora staden.

Vi siktade på dimhöljda berg, och dimma fick vi. Bussen, som skulle ta oss till en by vid foten av en vulkan, krängde uppför berget och plötsligt blev allt mjölkvitt. Sikten var inte mer än någon meter eller två men chaffören verkade kunna varenda serpentinslinga utantill. Kanske var det lika bra att vi inte ordentligt såg de bråddjup som anades vid sidan av vägen.

Vi kunde i alla fall se tillräckligt för att förstå att nu lämnade vi städer och asfalt bakom oss. Det kändes i baken också.

Väl framme i vid foten av vulkanen valde vi tryggt och lite tråkigt det hostel som låg först i lonelyplanet-listan. Ägaren var en kliche; en expat-amerikan, drygt femtio, med vitt hår och vitt skägg, långt uppknäppt skjorta och ung inhemsk fru. Gringo-Pete kallade han sig själv men Lisa sa Djungel-Jim och det var mitt i prick.

Sådan host sådant hostel. Alla hus i byn var i puts, flagnad och blek, utom Djungel-Jims. Det var målat i klara skarpa pastellfärger med Gringo-Pete skrivet i sådana där slingriga bokstäver med zig-zagmönster i och med o:n ser ut som solar. Radion spelade reggae. En dreadlockbackpackerdröm.

Även om vi för dimman varken såg vulkan eller sol överskuggade den förstnämnda allt i byn; Discoteque Vulcano View, Hostel Lava Inn - alla hade sitt sätt att slå mynt av berget med hålet i. Så sent som för några årtionden sedan svepte lavan med sig hus och bringade död men i väntan på nästa utbrott är den nu byns livsnerv.

Vulkanen är fortfarande aktiv och glödande lava sägs kunna ses strömma ner om natten. Dimman gjorde dock att vi fick nöja oss med att bläddra bland vulkanvykorten. I stället gick vi några kilometer ut ur byn och fick vår första riktiga djungelupplevelse. Under ett tätt lövtak och lianer badade vi i en fors så stark att vi fick hålla oss i stora stenar för att inte svepas med. Vi skrattade och konstaterade att det var det här vi kom hit för.

Nästa morgon hade dimman fortfarande inte lättat, och pådrivna av historier om turister som väntat i veckor på att vulkanen skall visa sig, bestämde vi oss för att bege oss vidare. Vi bokade en jeep-boat-jeep-transport till Monte Verde, en högt belägen och nästan alltid i moln svept djungel som anses vara en av Costa Ricas största naturupplevelser.

I väntan på att vår transport skulle avgå besökte vi ett krokodilreservat. Det var några grävda dammar med ett tiotal trötta krokodiler i. Medan guiden pratade om sina krokodiler tittade Jens och Lisa på fåglar och jag satt på huk vid en liten damm och försökte fotografera fiskarna däri. På tredje dagen såg jag mina första ciklider!

Toyota 4WD-land
Vi fick höra att gravida kvinnor avråddes från att åka den sträcka vi bokat in oss på. Det blev snart tydligt varför. Det här var Toyota 4WD-land och bilen krängde och studsade fram. Båtturen som följde tog oss händelselöst tvärs över Costa Ricas största sjö.

Vi fann ett mysigt hostel och somnade tidigt. Nästa dag gav vi oss av i ottan upp till 'cloud-forest'. Efter bara några hundra meter såg vi den i centralmerika så mytomspunna, och alla fågelskådares måste, paradisfågeln. Vi vandrade åtskilliga timmar och det var fantastiskt. Ett myller av olika växter, tiotals sorters fåglar, insekter, kräldjur och ett däggdjur visade upp sig för oss. Det var precis så häftigt som det beskrevs i turistbroschyrerna.

I morgon fortsätter vi mot kusten; stränder och sol och paraplyromdrinkar.

Bilder!

Nu har vi lagt våra första bilder från resan. Dessa och kommande bilder hittar du på www.daniellindstrom.net/centralamerica2006.

Framme!

Vi missade anknytningsflyget i New York så vi fick stanna en natt pâ ett sunkigt flygplatshotell utanför New York. Dålig service, blaskigt kaffe och kaloribombsfrukost ingick i dealen. Vi träffade en holländsk tjej som hamnat i samma situation. Hon hade bott i Costa Rica i 1,5 år så hon gav oss lite tips på vad vi inte fick missa när vi kom fram.

Med förseningen blir resan 36 timmar lång och efter att ha åkt runt halva jorden får vi i San Josè, Costa Rica dela rum med två killar fran Slottstaden, Malmo. Vårt hostel är fullt med backpackers och ölen flödar runt poolen. Kunde vi lika gärna åkt till Ibiza?

San Jose känns föga spännande, mest smog och trängsel och stressade storstadsmänniskor. Inte det Costa Rica man ser på turistaffischerna. Så om några timmar tar vi bussen norrut mot vulkaner, dimhöljda djungelbergssidor och orkideer.

Snart!

I dag ska jag dricka den andra och sista dosen av drickvaccinet mot kolera och turistdiarré. Avresan närmar sig med stormsteg. Najs.

Hit ska vi

Daniels förberedelser

Att köpa
Ryggsäck
Myggmedel
Sovlakan
Kamera
Myggnät
Malariapiller
Ficklampa
Skor
Compede
Koltabletter
Ipren
Batterier
Väggkontaktadapter
Gråfilter 52 mm
Sensorrengöringspryl
Akvariehåv
Gummiband till håret
Hänglås

Att göra
Fixa pengar!
Ge mangroveskott till Torun
Tentaplugga
Ta kopior på passet

Inte glömma packa
Pass
Visakort
Solglasögon
Badbyxor och lite andra kläder
Dosan till internetbanken

Om-jag-vinner-på-lottolistan
Mp3-spelare
Zip-byxor
Såna där tunna fjällrävenskjortor som torkar blixtsnabbt och som man måste ha i djungeln